Jag har varit ganska frånvarande. Jag har varit trött. Trött på folk. Trött på mig själv. Trött på staden.
Min chinchilla dog för ett tag sedan. Ingen som inte haft ett djur i många år förstår nog hur det känns. Det gjorde så ont. Gick till jobbet, kunde inte prata om det. Åkte till mamma. Fick vara, fick gråta. Jag hatar att gråta inför människor. Jag är den starka i mångt och mycket. Det var skönt att vara med mamma, för hon grät. Hon grät ganska mycket och i hennes sällskap kände jag mig inte så liten. Min mamma kände också Pysen. Min mamma sa inte allt som alla andra sa. Alla orden som gör mig arg. Jag vill slå folk i magen ibland. När man har mist sin bästa vän, (ja ärligt talat, han var min bästa vän), så vill man inte höra: "Så är det att ha djur". "ska du köpa något nytt"? "Han hade det bra".

Jag tänker på Pysen ganska ofta. Vi har bott ihop i nio år. Han har flyttat runt i olika andrahandsboenden med mig, han har alltid väntat på mig och blivit glad när jag kommer hem. Det är en stor saknad. Det är stora känslor. Känslor åt alla håll. Men livet går vidare och här sitter jag. Och medlidade är inget jag vill ha, medlidadet hånar mig.