Bli kvitt kylan, höra fåglar som kvittrar. Ja, kanske hänger det ihop. Troligtvis inte. Ordet alltså. Idag skulle jag ha åkt till min mamma men hon var sjuk och jag är trött. Det får bli nästa helg. Fåglarna är vilda här utanför, det känns bra att höra på dem. Jag blir glad av fåglar. Jag älskar fåglar. För ett par år sedan beövde jag en hobby och beslutade mig för att bli fågelskådare. Det blev som vanligt i mitt liv väldigt intensivt till en början. Gick upp fyra på morgonen och mötte upp lite pensionärer i Botaniska för att söka göken. Hittade jättefina fågelböcker på antikvariatet som länge var min granne i Johanneberg. Fantastiskt antikvariat och så fantastiskt roliga, udda människor som jobbade där. Dem tyckte nog jag var minst lika udda. En gång gick jag in där och frågade om en bok som handlade om gamla bogserbåtar. Mannen bakom disken gjorde vad han kunde men insåg till slut att genren var lite för smal.

Nåväl, det är för tyst att bara lyssna på fåglarna hela dagen. Så livliga är dem inte. Jag kontrar grannens trance med Edith Piaf. Det känns fint men inte helt rätt. Någon som har en idé på vad jag ska lyssna på för att uppnå största möjliga vårkänsla. Ingen gammal pop, något mer genuint, tack.

Vad ska jag göra idag? Förutom att tänka på vår och fåglar. Drog fram en gammal Gudrun Sjödén-tunika från sommarhyllan i garderoben med en fågel på. Det är lätt att snöa in på saker. Jag gillar det, att satsa, chansa, löpa linan ut. Kanske ska jag rita lite idag. Köpa tulpaner. Städa. Åh, det finns så mycket fina saker i mitt hem. Men det börjar nästan bli för mycket fina saker. Handmålade katter, gamla instrument från Kvibergs marknad och böcker med snygga kvinnor på framsidan. Dem är så många att dem inte längre syns. Det är svårt att få ihop ett hem. Man blir liksom aldrig helt nöjd. Lantlighet a la femtiotal möter IKEA-minimalism möter arvegods med affektionsvärde. Men det kanske är det som är grejen. Att allt kontrar allt. Mig själv i ett nötskal.

Hej, jag blir egoistiskt och vill bara skriva om mig själv. Men det är ju faktiskt min blogg och det är ju inte så att Dalai Lama läser den. Jag har analyserat mig själv och insett att jag är en människa byggd av ytterligheter. Härom dagen på jobbet sa Sven på Tärnan fisk så här om mig: "Jenny Sofia Andersson- kvinnan som gav testosteronet ett ansikte". Och ja, det ligger nog ganska mycket i det. Det bor en karlakarl i mig. Jag spottar, snusar och svär. Gillar att arbeta i skogen, ränsa fiskar och se vad deras sista måltid var, jobba med kroppen tills den är slutkörd. Ta en whiskey medan jag läser om valfångst i en vetenskapstidning. Samtidigt älskar jag att drömma mig bort till en annan värld. Då tar jag på mig en 50-talsklänning, köper blommor, ritar fina flickor med tjocka eyelinersträck, lyssnar på fransk musik, bakar muffins i formar med rosor och känner mig rysligt delikat. I förgår fick jag en chokladkaka av Hasse på torget. Den heter Cherry and Chili och passade in på mig, sa han. Jag tror Hasse har rätt och jag trivs väldigt bra med mina fallenheter. Det svåra är ibland att få mina egenskaper i harmoni. Jag vill dra åt så många håll men å andra sidan är jag snygg i pricklig klänning till en Björnkläder-ylletröja. Jag är glad att jag är som jag är och att jag kan så mycket. Jag kan faktiskt många saker, även om jag kan verka skitblåst.

Jag tror jag kom på vad jag ska lyssna på nu. Filmmusiken från Amelie, jag ger det ett försök.