Idag är det dagen efter i dubbel bemärkelse. Både till semledagen och internationella kvinnodagen. Jag tänker fokusera på det senare. 2008 gick jag med i Göteborgs stora demonstration den 8/3. Den var positivt laddad med trummor och gemenskap. Vid slutdestinationen på Götaplatsen lyssnade jag på Nabilas tal om jämställdhet. Jag minns det inte helt, men jag minns att det var starkt. Och jag minns att glädjen från tåget blandades med en mer kritiserande känsla. Talet handlade om att internationella kvinnodagen inte alls är en dag att fira. Orättvisor är inget att prisa! Det blir så fel fokus. Internationella kvinnodagen är en skam, den borde inte finnas! Skulle det finnas något att glädjas åt, borde det i så fall vara en jämställdhetens dag. Kvinnodagen om något, påminner och förstärker de orättvisor som finns mellan könen. Givetvis är det bra att dessa maktklyftor och förtryck uppmärksammas lite extra, men jag tycker ändå att det kan kännas lite dumt! Att prisa kvinnorna en dag om året, genom att belysa deras underläge. Låter jag som en torr gammal bitterfitta? Kanske.